fridamajliz

Så här blev gaddarna, gjordes för ungefär en månad sen. Stjärnan står för första barnet.

SkallerPär x 2. Lite mysigt häng för både mamma o bebis idag efter gympan.


Julstämning med ljusstöpning e helgen. Helmysigt!

Kl 02.15 den 27 augusti vaknar jag av en krampliknande känsla i magen. Det släpper ganska snabbt så jag somnar om. 20 minuter senare vaknar jag av samma sak, det känns som knivar i magen. Jag undrar vad det är, bebisen ska ju inte komma förrän om tre veckor eller ännu längre.

Jag e helt säker på att jag ska gå några veckor över tiden så jag blir lite småorolig o funderar på om något är fel. Jag kliver upp, sätter mig vid laptopen o börjar googla förvärkar. Det onda i magen blir värre o kommer tätare, jag börjar inse att bebisen e på gång.

Jag värmer vetekudden o ligger med den på magen en stund i soffan men när nästa värk kommer slänger jag mig över en av barstolarna för att lindra det onda, det hjälper ytterst lite. Jag rotar i medicinlådan o slänger i mig ett par värktabletter.
  

Värkarna kommer o går, kl 05 är värkarna regelbundna o kommer var femte minut. Jag går och väcker Andreas vid 05.45 när hans klocka ska ringa. När jag berättar att jag tror att vår bebis vill ut, ler han, flyger upp ur sängen o studsar yrvaket omkring i lägenheten. Jag packar bb-väskan.

Jag har nu ca 3 minuter mellan värkarna. Andreas vill att vi ringer förlossningen, han lyckas övertala mig. Hans oro är anledningen till att jag låtit honom sova. Barnmorskan råder oss att komma in. Jag petar i mig lite frukost, vi skrattar och jag kvider om vartannat, tänk att vårt fösta barn verkligen ska komma snart.

Kl 07 är vi på förlossningen. Vi får komma in på ett behandlingsrum för CTG övervakning. Jag blir undersökt och påklädd nätbyxor, megablöja och blå patientskjorta. Hot mama! Jag är dock bara öppen 2 cm men får stanna eftersom jag anses vara riskpatient pga min diabetes.

Vi kommer in på en förlossningssal, jag försöker vila så gott det går. Vi får en snabb genomgång på hur jag ska andas igenom värkarna då vi inte hunnit gå andning/avslappningskursen än. De sätter nål och jag får dropp.

Vid 09 börjar jag med lustgas. Jag tycker den luktar illa och känner mig illamående men efter ett tag är den som för många andra, min bästa vän.
Kl 10 undersöks jag igen och har då öppnat mig 4 cm. Andreas har fått ansvaret att ta blodsocker varje halvtimma o sköter det galant, han är en klippa.

Kl 12 är jag öppen 6 cm och smärtan strålar nu ut i ryggen och blir värre för varje värk. Jag vänder och vrider, Andreas masserar och vi försöker med alla möjliga olika ställningar för att lindra smärtan i ryggen men inget hjälper, inte ens lustgasen, fast att jag känner mig helt väck av den.

Jag får lite smått panik och ber därför om ytterligare smärtlindring. De erbjuder sterila kvaddlar men jag avstår. De kallar in narkosläkare för att lägga epiduralbedövning. Andreas går ut för att slippa svimma. Kl 13.30 har jag fått bedövningen och smärtan avtar mer och mer. Åå vilken lättnad.

Jag undersöks igen och har nu öppnat mig 8 cm, de säger att hinnblåsan buktar ordentligt. Barnmorskan hinner knappt bli färdig innan vattnet forsar ur mig och ut på golvet, hon får hoppa bakåt för att slippa få det på sig har Andreas berättat i efterhand. Smärtan ändrar genast karaktär, nu börjar det trycka på neråt. En elektrod fästs på bebisens huvud för att kunna följa hjärtslagen.

Kl 15.15 är jag fullt öppen men huvudet står en bit upp och måste sjunka ned i bäckenbotten innan jag får börja krysta. Barnmorskan råder mig att försöka komma upp och röra lite på mig. Jag tar mig upp i stående med hjälp av Andreas och gåbordet och tar mig stapplandes ut till toaletten. Det trycker på mer och mer och jag känner mig helt slut, jag tar mig tillbaka till sängen och lägger mig igen. Blåsan tappas eftersom jag inte kunnat kissa.

Ny undersökning strax efter kl 16 visar att huvudet inte har trängt ner tillräckligt än. Jag suckar och blir näst intill förbannad, hur långt e de kvar, jag är så trött, jag orkar inte mer.

Nu får jag ställa mig på knä och hänga över ryggstödet på sängen för att utnyttja tyngdlagen och hjälpa bebisen lite på traven. Lustgasen har jag i högsta hugg, jag blir smått hysterisk då den åker ner i golvet när jag slumrar till mellan värkarna.

Vid varje värk känns det som om bebisen ska komma ut, de trycker på som bara den, de vill att jag ska hålla emot , men det går inte, hur gör man?  Vi ringer på barnmorskan, valrossen får hjälp med att komma över i liggande ställning igen och det förbereds för ny undersökning. Precis när bm ska börja säger hon; -jag ser huvudet!  Åå, va glad jag blev, snart är det över, snart har vi miraklet hos oss.

Jag krystar ordentligt tre gånger, hela Ryhov lär ha hört mig så högt som jag skrek. Kl 17.31 kom Edvin ut med ett märkligt plaskande ljud. Det gjorde så galet ont att jag bara låg och kved några minuter innan jag kunde öppna ögonen och titta på underverket. Jag hör Andreas i glädjetårar; Frida, titta på vår son! Jag fick upp Edvin på bröstet och kände mig helt plötsligt lyckligast i hela världen. Det var overkligt.